Jag ska erkänna en sak. Jag är rädd efter det som hände i lördags. Rädd för att åka tunnelbana. Jag har stannat inne och känt mig trygg istället för att gå ut och träffa vänner. Jag vet att jag inte borde vara rädd och definitivt inte låsa in mig i mitt hem. Men jag bearbetar rädslan. Just nu, inomhus. Men bara för att man stannar inomhus behöver man inte gå runt osminkad i morgonrock hela dagarna. Så, idag har jag tagit på mig en av mina finaste vintage plagg och snurrat runt i. Ni ska få se snart.

När jag har alla modeller här som springer hemma hos mig börjar minnena komma ikapp. En gång i tiden ville jag också bli modell.

När jag var 18 år var jag en ung och förvirrad tjej som förmodligen var väldigt arg på allting. Jag ville bevisa någonting, framför alla andra. Jag kände mig för det mesta nedstämd, besviken på världen och att alla andra såg mig som någon som inte skulle lyckas. Så, jag tyckte att jag skulle bli modell, att det var lösningen på allt. Att så skulle jag visa ”alla” att jag kommer lyckas, bli någon.

Jag skickade in några bilder, som syrran tagit med sin digitalkamera, till diverse agenturer och vad jag inte trodde blev sant: jag fick positiva svar från två agenturer: en i Danmark och en i London (!). Jag åkte till Danmark och plåtades till agenturens hemsida och jag blev ett av deras ansikten.

Problemet var bara att jag var världens sämsta modell. Jag var inte alls vältränad trots mina 47kg (jag bröt ihop över varje hekto som jag gick upp i vikt eller inte blev av med), jag var alldeles för blyg och framför allt: jag blev inte bra på bild. Agenturen ville sen att jag skulle åka till Grekland för en skönhetstävling men jag var alldeles för rädd för att åka själv. Ja, jag var helt enkelt för feg för att faktiskt bli modell.

Det var egentligen inte det jag ville heller. Det var därför jag tackade nej till skönhetstävlingen, inte fick några förslag på uppdrag efter det och så småningom försvann från agenturens hemsida. Jag vet inte vem jag försökte lura, den som blev mest lurad var jag själv. Jag grät mycket under den perioden som jag var ”modell”, men mest för att jag gjorde någonting mot mig själv och min kropp som jag inte tyckte om, bara för att visa andra att jag kunde. Och istället för att känna mig som en vacker modell kände jag mig fulare än någonsin.

Nu däremot har jag hittat hem. Nu trivs jag. Nu älskar jag det jag jobbar för. Jag lärde mig i alla fall någonting av erfarenheten. Det är inte framför kameran jag ska vara, det är bakom. Men alla har vi väl varit där, vid drömmarna om att bli modell.

18 årig Jessica hos en agentur i Danmark.

Bilden är suddig pga av att jag förstorat den. Den enda bild jag har kvar är i mini size. Skivan med alla bilderna från plåtningen har kommit bort bland alla flyttningar. Jag har ingen aning om vart den finns idag.

Confession: För att hålla mig uppdaterad sitter jag vid ett tillfälle och läser runt på olika bloggar i flera timmar.

Japp, och här sitter jag igen framför dumburken och har plöjt igenom ett oroväckande stort antal bloggar nu. Jag är inte den som följer bloggar varje dag, nej. Det har jag inte tid med. In fact, syrrans är nog faktiskt bannemig den enda som jag kikar in hos varje dag. Annars är jag den typen som tar mig en sittning en gång varje eller varannan vecka beroende på humör, tid, lust etc och scrollar runt på diverse bloggar tills jag har läst ikapp och mina ögon är fyrkantiga och knäna skriker efter att få sträcka på sig. 3h bloggläsning blev det ikväll. Mhm, sån är jag. För klart att man ändå vill hänga med vad andra skriver om för kläder, partys och shopping.

Erkänner du?

Happ, nej. Fyrkantiga ögon var det. Har fått säga godnatt till min karl, ska borsta mina gaddar nu och sen är det hopp i säng. Natti!

Confession: Jag bryr mig alltid om vilka kläder jag har på mig .. bortsett från när jag tränar.

När jag ska ut och gå/springa tager jag vad som haver. Nu har jag ett par gamla, slitna mjukisbyxor som jag snott från en gammal fling en gång i tiden. Ja dom är så fula att han inte ens märkte att dom var borta. Till dom har jag en Filippa K tröja som jag också snott/ärvt från en gammal boyfriend. Kael, faktiskt. Haha, vissa snor pojkvännens jeans och går i dom i vardagen, jag snor pojkvännens kläder och .. tränar i dom. :P

För mig är inte träningskläder så viktiga, man ska ju ändå svettas ner dom. Så, såhär ser jag ut när jag tränar!

Erkänner du?

Confession: Jag lägger inte upp bilder på mig själv som jag själv tycker får mig att framstå i dåliga dagar.

Haha, jamen. Såklart man inte gör. Men här gör jag ett undantag och det är verkligen en engångsföreteelse! Men jag visar dom bara för att jag tycker att det är ganska festligt ändå. Jag har ett freaky smile som dyker upp då och då på fester och förvånande nog när jag har manligt sällskap vid sidan. Haha. Enjoy!

Hahaha, som Chandler i Vänner ni vet? Så fort kameran dyker upp klistras det där skräckinjagade leendet fast i ansiktet på mig. Det är svårt att sluta garva åt det, haha :D

Erkänner du?

Confession: Once I start pop, I cant stop.

Ja, jag är förmodligen sveriges största godisråtta och äter det mesta och helst mycket. Men det finns vissa saker som helt enkelt är outstanding. Som toffifee. Jag kan sluka en hel ask under den tiden någon hinner blinka. Så länge det finns kvar i asken så tuggar jag bara på. Haha, helt sjukt gott ju! De och gröna pringleschipsen och ja, ostbågar of course, är det som jag kan äta slut på några sekunder. Haha. Jag älskart ju!

Erkänner du? Har du också någon speciell godis som du lätt slukar på några sekunder?

Confession: Japp jag är 23 år och sover med mitt gosedjur.

Jag sover aldrig ensam. Jag har min Albert, en stor goseanka som jag en gång fick utav min bästa vän när jag fyllde år. Sen dess har jag aldrig sovit ensam. Han är som en extra kudde! Mjuk och gosig. Får jag någongång manligt sällskap i form av en människa har han konkurrens kan jag lova ;P

Erkänner du?

Confession: Once I went gold and black, I never go back.

Första svarta köpet med gulddetaljer. Väskan som följer mig vart jag än går. Efter denna var jag fast utan att riktigt veta om det själv.

Axelremsväskan från Asos välkomnades kort därefter hem till mig. Ja, det var gulddetaljerna som gjorde det.

Beyond retro fynd. En liten mindre axelremsväska både till vardag och till fest. Och att det var gulddetaljer på den gjorde att beslutet för köp blev sjukt enkelt.

Skärp som mami kom in till mig för ett tag sedan. Guld och svart? Ja tack.

Har precis bytt ut de svarta knapparna till guldknappar på fracken som jag sytt om. Det har ursprungligen varit en kavaj. Och det fanns liksom inget alternativ, jag visste att detaljerna skulle vara i guld innan jag hade börjat med fracken. Det gick per automatik.

Så ja. Jag erkänner. Jag är en sucker för svart och guld tillsammans. Kan inte få för mycket accesoarer eller plagg med den kombon :P

Erkänner du?

Confession: Jag tar i snitt kanske 5 bilder på min outfit i olika poser innan jag blir nöjd och kan publicera den på bloggen.

Det har nog bara hänt en gång, att jag blivit nöjd med första kortet. Ibland kan jag stå i evigheter och le framför självutlösaren. Byta hand i midjan, kolla åt ett annat håll, ställa mig i olika poser etc innan bilden blir godkänd för publicering :P Är det inte posen som är fel så är det leendet eller håret eller kläderna som inte ser okej ut. Och ibland när allt hopp och tålamod är borta så kapar jag helt enkelt bort huvudet.

En av många bilder som inte valdes ut för publicering när jag hade dom kläderna på mig.

 Erkänner du?

Confession: Jag föredrar märkeskläder framför budgetkedjor.

Visst hittar man fina kläder på h&m, Zara, MQ, BikBok, Gina tricot etc. Men där handlar jag bara för att jag inte har råd med alla märkeskläder som jag vill ha. När jag har råd, så är valet mellan ett märkesplagg eller ett budgetplagg himla glasklart för mig. Men, jag brinner ju mycket för Second hand också. Fast då är det just märkes second hand som jag är ute efter, eller bara någonting annorlunda, gammalt som man bara kan hitta second hand. Min drömgarderob består enbart av second hand-fynd och nya märkeskläder. Helt unik.

Den rosarutiga kavajen fick jag ärva från mami, som ärvt den från sin syster i Danmark, som förmodligen sytt den själv en gång i tiden. Jag älskart! Och Dagmarkjolen är ett nytt tillskott i märkessamlingen. I love! Även den marina tröjan är från mamis garderob.

Erkänner du?