Hm, något om min barndom. Ni kanske vill ni veta när min tand dog?

Vi hade nyss flyttat in till vårat hus i Näs, i Hallstahammar. Eller om vi bara var där för att se oss omkring innan inflytten. Det var hur som helst helt tomt på möbler och jag och syrran sprang runt och kollade ivrigt på vart vårat rum skulle vara. Vi busade och lekte och sprang och tjoade och jag som var snabbast kom såklart först till dörren som ledde in till vårat rum. Syrran var dock snäppet efter mig och hann inte med när jag tvärnitade (eller så gjorde hon det men gasade på för fullt ändå). Jag minns i alla fall att jag fick en knuff bakifrån och då jag inte var beredd ramlade jag som en fallande stolpe ner på golvet. Och inte tog jag emot mig med händerna heller, nej. Jag tog emot mig med tänderna.

Det fallet resulterade i att min framtand som hade fått största smällen blev grå och efter ett tag helt svart. Och där gick jag, med en helt kolsvart tand som en pirat och bara kunde vänta tills den ramlade bort av sig själv.

Jag och syrran i våra bästa år.

Vilken vintageklänning du helst av allt skulle vilja bära?

Jag älskar början på 10-talets siluett med fotsida klänningar, knappar som dekoration, sedesam knäppning, markerad midja, spets och dramatik. Det låter så mycket jag och jag drömmer om att hitta en klänning från 10-talet som har allt det där.

Men även 20-talets galna år med den raka modellen känns spännande med paljetter, pärlor eller fransar på klänningarna.

Man skulle kunna säga att desto äldre, desto mer eftertraktad hos mig är klänningen.

10 talets stilnycklar. Modellen som syns i mitten – underbar.

Elsa Schiaparellis stil

Om det är någon designer vars plagg jag vill bära är det Elsa Schiaparelli som är högst upp på önskelistan. För mig är Elsa mer än trompe lóeil. Hennes andra kännetecken som hög midja, axelvaddar, överdriven siluett, starka färger och dragkedja som dekoration tilltalar mig starkt.

Givetvis skulle jag inte tacka nej till ett plagg designat av Coco Chanel, Madeleine Vionnet, Christian Diors new look, Christóbal Balenciaga eller Gunilla Ponténs Balenciaga inspirerade ”hovchocken”.

Åh, fråga mig inte hur min drömgarderob ser ut. Märkte att det här var en ganska svår rubrik att svara på, haha.

Lite passande. Jag drömde nämligen om något inatt som gjorde mig upprörd. Haha, det var en liten konsert och en tjej sjöng, inte så vackert. Och då började hela publiken skratta, springa upp på scen och förstöra hennes framträdande. Det gjorde mig förbannad. Jag tog tag i dom jag fick tag på och gav dom en redig utskällning för deras beteenden.

Nu var det bara en dröm men när vuxna människor slutar vara vuxna och beter sig som dagisbarn istället, det gör mig upprörd. När människor inte visar respekt till sin omgivning, det gör mig upprörd. När folk beter sig som idioter i trafiken, det gör mig upprörd. När folk bara tänker på sig själva och gör saker därefter, det gör mig upprörd. När folk har lovat en sak och sen inte fullföljer det, det gör mig väldigt upprörd.

Det är just människans beteende som kan få mig att koka. Och hos mig får man oftast bara en chans, beroende på situationen. Jag vägrar beblanda mig med människor som inte ger mig något annat än negativa känslor och som jag inte kan lita på. Det är bara sådant slöseri med tid och energi.

Kom ihåg att det är NI som bestämmer morgondagens rubrik! Jag har fått in några bra förslag, men än är det inte försent! Är det något ämne du vill jag ska tycka till om? Har det dykt upp frågor under dom här punkterna hittills som du vill ha svar på? Skriv i kommentarsfältet! Imorgon kl 10.00 väljer jag ut den rubrik som jag tycker är bäst.

Ambitioner, drömmar, mål. Vad är det för skillnad? Jag skrev om mina drömmar som är mina mål under punkt 14. Tycker att även ambitioner passar in i raderna som skrevs där. Ambitioner är inte för mig något som är näst intill ouppnåeligt,  klicka här för att läsa texten om du missade den.

Det är inte min lägenhet jag bor i, utan min karls. Men det är ändå våran på vårat sätt. Det är vi som bor här, hit kommer min post. Här hör jag hemma.

Jag älskar lägenheten som min karl har byggt det mesta med sina egna händer såsom köket, halldörren och delar av badrummet och hallen. När jag träffade min karl var hela lägenheten ett renoveringskaos, men nu är den helt underbar. Det finns lite grejer kvar vi ska göra, men jag älskar den redan nu så som den är.

Jag kan stå i badrummet och lyssna på musik som strömmar ut från högtalarna i taket medan jag sminkar mig på morgonen eller inför festen. Jag har gott om utrymme på kökets bänkskivor att duka upp godsaker när det nalkas bjudningar. Jag sitter i ”min” hörna i soffan och gosar in mig bland filt och kuddar, jag ser butikens fina kläder varje dag som hänger på klädstången i vardagsrummet.

Lägenheten är mitt hem, mitt kontor och även min studio när det nalkas produktplåtningar. Så ni kan gissa om jag trivs som fisken i vattnet här.

Godsaker i köket som min karl har renoverat helt själv.

Produktplåtning i vardagsrummet.

Det är mitt i den kallaste vintern och Jul idag och så ska man tänka på en semester. Vilken härlig och behövlig kontrast.

Jag har haft många finna semestrar, dock var det länge sen nu jag var på en riktig solsemester. Grekland var senast, 2006. Alldeles för länge sedan. Det var en bra semester, jag åkte med min vän becca för att hälsa på syrran som då bodde där och för att såklart även njuta av solen, stranden och värmen. Och det gjorde vi! Den resan har så himla mycket fina minnen men också några väldigt knasiga och lite kaotiska minnen, haha. Den semestern bjöd tametusan på allt!

Skillnaden på 3mån och 3dagars solbränna.

Vi var glada!

Och var ett härligt tjejgäng!

Jag tror att jag, becca och syrran är väldigt överens om att resan var smått kaotiskt som när det hela började med att jag fastnade i tullen för att jag hade min jobbkniv kvar i fickan. Knasig som när då becca och syrran sprang upp till vår lägenhet och bankar på dörren och ber mig att öppna när jag själv sitter på stranden och lyssnar på musik. Jobbig då jag och becca upptäcker att vårat stekheta sovrum har en altandörr som man kan öppna, sista dagen. Men samtidigt var resan alldeles, alldeles underbar! Det är en resa vi förmodligen aldrig kommer glömma.

Jag saknar väldigt mycket, väldigt ofta. Jag kan sakna dåtiden. Jag saknar ofta familjen och vänner som jag inte träffar så ofta. Jag saknar min karl varje gång jag eller han lämnar huset åt skilda håll. Men för att summera lite, lite grann kommer det här lite bilder på sådant jag saknar och vill ha tillbaka. (Och här får personerna som är med på bilderna hojta till om ni vill jag ska ta bort någon bild!)

Sena nätter med något att äta på. Ofta är man övertrött men umgås med folk man tycker om och så sitter man bara och skrattar åt varandra för att alla är så trötta.

Mina fina vänner i Norrköping/Linköping. <3

Att bara vara, med bästa vännen, några filmer och alldeles för mycket godis.

Sommardagarna med trion för flera, flera år sedan. Vi tre var som klister nästan varje dag och så himla kul hade vi!

Grilla på balkongen varma sommarnätter och sitta där med filtar och prata tills solen vaknar igen.

Såna här dagar, som kan vara dom bästa och inte behöver några ytterligare förklaringar.

Gemenskapen och den dåliga humorn morgonen efter en riktigt bra fest.

Och så alla kvällar med kompisarna i Hallstahammar som man kanske har växt ifrån men likförbannat vill göra om, göra om, göra om tills man försvinner från jorden.

Ojoj. Ska jag verkligen lämna ut mina svagheter på det här sättet? Mina rädslor är nämligen kanske dem töntigaste någonsin. Spindlar, döden och näsfobi, hur låter det? Ganska normalt kanske? (Om man bortser från näsfobi då jag inte ens vet om det är en rädsla som verkligen finns.) Går man däremot in lite närmare på det blir det hela väldigt .. onormalt.

Spindelrädslan kommer förmodligen bli min död. Den är hemsk. Jag börjar skrika så fort jag ser en spindel röra på sig. Jag har börjat gråta när jag fått en flygande leksaksspindel i mitt knä. Jag har kastat mig ut från en dusch med ett skräckinjagande skrik och en panik som inte går att förklara efter att ha sett världens största spindel på kranen jag precis skulle ta i. Jag har kastat ut godisspindlar över hela vardagsrummet när jag öppnade en kartong med godis och fick se att det var fullt med sega spindlar i. Jag ryser när jag tänker på spindlar. Jag slår till kompisar som försöker härma spindlar med deras händer framför mig. Jag kan inte somna om jag sett en spindel i huset förrän jag vet att den är död. Ja, jag är löjligt rädd för spindlar med andra ord.

Känns som att det räcker med förlöjligandet nu så jag spar dom andra rädslorna för mig själv. Ni får fundera ut själva vad dom innebär. Blir ingen bild här heller, är till och med rädd för bilder på spindlar.

Igår avslöjade jag redan att min favoritplats är i min karls famn. Det är så tryggt, varmt, kärleksfullt och mysigt där. Ni vet känslan som säger att man skulle kunna stanna där för resten av livet. Aldrig mer jobba, aldrig mer äta. Bara ligga där i hans famn och bara vara. Omvärlden försvinner och det är bara vi, vi, vi.

Hans famn är min favoritplats.

Döden. Döden som jag är så rädd för får mig alltid att gråta. Och själva tanken på att förlora någon. En vän, familjemedlem, pojkvän, ett kärt husdjur. Jag gillar inte att förlora någon. Jag gillar inte tanken på att kanske förlora någon. Att någon som har betytt så himla, himla mycket bara ska försvinna ur ens liv. Det får mig att gråta.